Jag håller på att explodera av känslor!!!
Jag vet att känslan jag har är jag inte ensam att ha.
Nu är det 2 år sedan jag diagnostiserades med cancer. Bröstcancer grad 3, flera sorter tyvärr...Invasiv ductal cancer o Hormonpositiv bröstcancer, med högsta procent för spridning och återfall.
Jag är färdigbehandlad...den stora behandlingen dvs... med en stor operation med att ta bort hela ena bröstet, en tuff cellgiftbehandling och med avslutande 5 veckors strålning ( varje dag ) . Jag har efter det fått börja äta en bromsmedicin ( tumörhämmande). Jag har varit superpositiv genom hela behandlingen. Jag började jobba heltid så fort strålningen var över. Jag har försökt att hålla huvudet högt genom hela den här processen. Med ett leende på läpparna större delen av tiden.
Nu är det lite mer än ett år sedan som jag avslutade min strålbehandling och jag har jobbat heltid enda sedan dess.
Men just nu väntar jag på svar på en bukröntgen som jag gjort. Jag försöker tänka positivt i väntan på svaren. Mina levervärden är inte så bra så vi får väl se vad det innebär.
Jag har som vanligt lagt upp inlägg på Facebook som visar mitt positiva jag. På instagram så gör jag precis på samma sätt, nån stämningsfull bild med någon passande text som får alla att må bra och även ett försök att försöka få mig att må bra.. Det är inte så att jag är rädd för att skriva och visa vad jag känner. Jag menar jag skriver ju här nu.
Jag har även bloggat på funbeat (en sight där man skriver om träning )under hela min behandling. Jag har upptäckt att även där tänker jag på hur jag skriver för att inte göra någon orolig och för att fokus där ska vara på träning. Jag har till och med haft uppehåll där en stund då jag känner mig så långt bort ifrån dom som finns på funbeat som man kan komma. ( Jag vet att dom uppskattar att jag skriver men min känsla är att jag inte vill sabba träningsstämningen ) Men samtidigt var dom en sådan fantastiskt stöd för mig under min sjukperiodstid, de har följt mig och peppat mig så jag vill ändå finnas där och stötta dom tillbaka. Men jag märker nu att jag recenserar mig själv när jag skriver även där. På det forumet har jag träffat vänner för livet även om jag inte träffat någon live. Vilka medmänniskor. Älskar dom alla.
Men idag håller jag på att explodera av känslor.
Jag har så jäkla ont. Den fysiska smärtan jag känner Varje dag är outhärdlig....Jag har ont i bäckenet,, så att det strålar ner i benen, jag har ont i ryggen och i mitten av magen, jag känner mig uttorkad, jag mår illa, konstant ont i huvet, ledvärk, ont under fötterna, det gör ont i ögonen, jag har så mycket diffusa jä-la smärtor som jag inte ens vet hur jag ska beskriva. Dom psykiska smärtorna med att se anhöriga vara oroliga, att varje morgon vakna och känna efter " ska jag ringa sjukhuset ". Jag vet att det finns många därute som har det än värre.... men detta är mina känslor jag beskriver. Kan jag göra någonting för att minska lidandet för nån annan så gör jag det varje dag. Oavsett att jag mår skit.
Jag gör verkligen allting varje dag för att inte visa någon detta och att hålla huvudet högt. Men idag så tog det slut. Jag tänker att för alla cancerpatienter därute så är det viktigt för alla att det finns en gräns.. Bara för att jag håller huvet högt betyder inte det att det gör mindre ont för det!!!!!
Jag är trött: På att alltid vakna och somna med ångest. En ångest av att alltid ha cancern med mig som sidekick. En ångest av att vilja orka vissa saker på jobbet och på fritiden och inte orka fullfölja pga av smärtor eller ork. En ångest av att konstant vara ledsen men att hålla humöret uppe för att inte oroa nära och kära. Att boka upp en träff med en god vän och att när dagen kommer så kan jag knappt ta mig utanför dörren och när dom erbjuder sig att komma hem i stället så har jag haft så ont och så lite ork så det är för rörigt för hemma för att ta hem någon vän.
Cancer är kostsamt....
Jag är trött på att avsluta detta år med usel ekonomi och påbörja nästa med ännu sämre då när man alltför ofta måste sjukskriva sig pga alla biverkningar. Pengar är ingen stor grej i sammanhanget men med mediciner och läkarbesök som krockar med juletider så påverkar det i alla fall. Barnen är förstående helt klart. Jag har förklarat för dom hur läget ser ut. Men skulle så gärna vilja ha andrum i åtminstone. Jag kommer ju lösa det som alltid. Jag satt på uppesittarkvällen med bingolotter med en önskan om lite tur. Men men det bidde inget av det. ( Hm Men jämfört med dom flyktingar som just nu befinner sig runtom i världen så är ju detta lyxproblem i sammanhanget ) men vill ändå gnälla lite. Om det är okej.
Jag vill träna: Jag vaknar och känner mig stark i knoppen och kroppen och tar mig ut för en löprunda som slutar med en promenad som registreras med en massa ursäkter för varför tiden var dålig eller varför jag inte orkade fullt ut. Varför registrerade jag den då? Jo för när jag ger mig ut så har jag en förhoppning lr en löjlig längtan efter att kroppen ska vara som innan jag blev sjuk och att jag helt plötsligt ska registrera en toppentid. Eller att en dålig tid ska sporra till att jag gör bättre nästa gång.
Jag är allt det där som jag lägger upp på Facebook, Instagram och Funbeat....Det är absolut inga lögner. Men jag är också full av ledsamhet, rädslor, ångest, smärta. Men vill inte belasta alla andra med detta. Jag har upptäckt att många inlägg har varit för andras skull.
Men den här bloggen är min egen och här kommer jag fr o m nu skriva det jag känner.
Ett exempel:
Jag gjorde igår en snöängel
Det var en helt underbar känsla. En känsla av frihet att ligga i allt det kalla och känna snön falla i ansiktet och titta upp mot den mörka himlen. Oslagbart.
Men det jag utelämnade var den smärta jag kände när jag skulle ta mig ner på marken och hur ont det gjorde i ögonen när den våta kalla snön råkade nudda en del av hinnan. Vi ska inte tala om hur ont det gjorde när jag skulle ta mig upp.
Varför skrev jag inte det då? Jo för att då jag som är sjuk skriver positivt så ger det hopp till andra som har det tufft. Det har skrivits till mig detta om och om igen. Jag är gärna det hoppet och kommer fortsätta vara det hoppet.
Det är bara det att idag behövde jag skriva av mig av min smärta, både inre och yttre.
Jag sitter här nu i soffan och låter tårarna äntligen rinna från min kind. Det var så länge sedan jag tillät mig att vara så här ledsen.
Nu väntar jag på svar på en röntgen.
Det drar ut på tiden.
Jag både vill och inte vill veta.
Jag är rädd!!!
Inte för att dö.
Jag är rädd för att inte leva.
Jag vill se mina barn växa upp och bli det dom önskar att bli.
Jag har inte en aning om någon kommer läsa detta. Men hjälp vad skönt att få skriva av sig hur man verkligen känner.
Va rädd om er alla.
Många varma kramar från Suss.
