En sidekick jag kan leva med!

Nu känner jag äntligen att ändringen i medicineringen gjort susen.
Jag har under en tvåveckors period jobbat rätt intensivt på jobbet och dessutom fått till lite coreträning, yoga och några stavgångspass.

Jag har varje dag vaknat och försiktigt känt efter för jag har förväntat mig att krascha igen. Men icke!!!
Jag har en aning förvånad hoppat upp varje morgon med en galen energi och jag känner mig starkare än vad jag gjort på länge, både fysiskt och psykiskt.

Jag upprepar. Smärtan finns där fortfarande den går ju inte bort. Den har jag med mig hela tiden, dag som natt. Men energin som har lyst med sin frånvaro har förhoppningsvis kommit för att stanna.

Om det är på den här nivån min sidekick (cancern ) kommer vara så kan jag absolut leva med den.

Om jag får bakslag, och hjärnspökena dyker upp igen så ska jag se tillbaka på den här tiden. För hur illa det än är och hur dåligt du än mår så varar det ju inte för alltid.
Nu ska jag passa på och njuta så länge detta varar. Jag vet ju att jag kommer gå tillbaka till den tidigare medicineringen igen förr eller senare. Men tills dess så ska den här kroppen och knoppen stärkas och leva.

Sometimes the bad things that happen in our lives

put us directly on the path to the most wonderful things 

that will ever happen to us.

Jag känner livet i mig igen och det var länge sen!

Må bäst

Suss!