Denna glada och underbart snälla pojke valde att göra det ofattbara. Jag hade aldrig kunnat gissa mig till att han gått i såna tankar. Samma eftermiddag som han försvann hade jag kontakt med honom både i samtal och via sms. Han va lika go och glad som vanligt. Han skulle få komma och hämta sin rugbyoverall till helgen och han va jätte glad för det. Puss och kram sa han när vi la på luren som han alltid gjorde. Hade aldrig kunnat ana vad som va på gång.
Cristian va alltid ett enda stort leende
Han älskade rugbyn
Rugbyn va hans familj som han skrev på bilddagboken.
En av rugbygrabbarna Koffe sade i anslutning till Cristians begravning : - Cristian va inte störst ( i storlek) på plan. Men han hade störst hjärta. Cristian va verkligen älskad av alla i laget.
Han va världens mest omtänksamme pojke,
Han va full av kärlek och liv
Han skulle fylla 18 och sommarlovet väntade och ändå så valde han denna utväg.
Jag har förlorat många nära och kära genom åren även dom alldeles för unga. Men jag har aldrig varit med om att nån i min närhet valt att avsluta sitt liv.
Det är ofattbart.
Jag förstår det inte.
Varje gång jag tänker på honom så undrar jag varför han tyckte att det va den enda utvägen.
Visste han inte att vi fanns där för honom oavsett vad det var.
Jag har tänkt på honom otaliga gånger under det gågna året och varje gång gör det lika ont och det går som en rysning genom kroppen.
Saknaden och sorgen efter Cristian är stor
Nu har det hänt igen ...idag gick det ut en efterlysning via fejjan på en annan pojke. Jag delade med mig så fort jag såg den. En dålig magkänsla infann sig ganska snabbt. Beskrivningen av hans försvinnande va skrämmande likt Cristians. Mycket riktigt, nu stod det för en stund sen att även han hade valt att avsluta sitt liv. Jag kände inte denna pojke. Men stackars famlij och anhöriga. Varför?
Ännu en familj med en oerhörd tragedi och sorg.
Nu sitter jag här och funderar-
Hur kan man nå alla ungdomar bättre så dom förstår att dom inte behöver ta denna drastiska utväg.
Man känner sig ju helt maktlös
Varför har dom inte förstått att hjälp bara finns ett sms eller samtal bort.
Hur kan vi vuxna bli bättre på att nå våra barn och ungdomar så dom inte väljer att avsluta sitt liv.
Tankarna är många
Några svar har jag inte och kommer nog inte att få
Men det måste väl gå att göra mer
Men jag är ändå så tacksam för att jag fick ta del av Cristians liv under den tid han fanns hos oss.. Jag är en rikare människa bara av att ha kännt Cristian. Allas lilla ängel
Vila i frid Cristian
Puss från Suss
Jag var också med om att en i min närhet (inte vän, men i alla fall bekant genom jobbet) tog livet av sig nu i våras. Det är verkligen de man minst anar som väljer den utvägen och man blir så chockad, ledsen, arg och besviken. Fick även lite dåligt samvete för att man inte anat något och kunnat förhindra det, men i slutändan är det de som vet bäst hur de mår och vad som hänt i deras liv. Tror det är så mycket djupare än man någonsin kan förstå, det spelar nog ingen roll om de väl har bestämt sig och den där lilla kraften de har lägger de på att ha en stark fasad. Man kan ge hur mycket stöd som helst men de vill och KAN inte ta emot den. Blir ledsen av att se hur många ungdomar som mår dåligt och faktiskt skriker ut att de behöver hjälp (inte bokstavligen men genom annat i sitt beteende) och som inte kan få den heller. I vilket fall är man ibland så maktlös. Man måste börja så mycket tidigare än när symptomen dyker upp för att förhindra det tror jag. Djur kan sörja ihjäl sig och det tror jag även människor kan, och den etiska frågan är lite om det är "rätt" att "tvinga" någon till ett olyckligt, lidande liv. Vi påverkar ju alla varandra vare sig vi vill eller inte. Mina tankar om det hela, absolut inga svar. Vi får dansa oss lyckliga sålänge!
SvaraRadera